Satans jävel vad roligt det skulle vara att köra ett styrke-pass med Erik. Släpade mina håriga ben upp en våning och tog ett snack med Erik. Han hade inget att göra och blev orovärt glad över min härkomst. Vi gick till skolan, körde några reps några sets och lade några bets. Jag körde självklart med vikter runt midjan för att visa min dominans. Dips gick bra, men då jag övergick till chins blev det pinsamt... Erik stod bredvid och fnissade. Då jag återhämtat mig mentalt efter nederlaget säger han att han kunde göra många fler chins och med mycket större vikter redan då han gick i 9:an. Där brann den sista stubinen upp och jag fick verkligen kämpa för att genomföra passet. Med gråten i halsen sprang jag hem, vände upp och ner på var enda låda tills jag tillslut hittade en gul glidvalla. Modell: LF. Jag sprang nu ännu snabbare tillbaka till skolan. Även fast det är kraftigt motlut. Mjölksyran kändes inte, för i huvudet fanns det bara ilska. Ilska mot denne man som så känslokallt låtit bli att skona mitt sista mentala förråd. Jag slängde upp dörren till vallaboden med en sådan kraft att den nästan öppnades helt. Där stod Jens från alpinist-crew.

-Hej jens

-Tjenare!

Jag skriver detta inlägg från vallaboden, där jag befunnit mig sedan kl17. Tröstvallar lager efter lager av gul LF på ett par slitna Rossignolskidor...............

---

---

---

---

---

I lördags åkte jag skidor på ormberget i luleå. Sedan barnsben har jag grubblat över namnet. Ormberget, vad kan ha kallat fram ett sådant finurligt litet namn på ett berg? Hmmm kan det vara att det är så mycket motionärer där att man måste snirkla sig fram som en orm mellan dem då man en lördagsmorgon är ute på ett A1-pass? Eller är det för att spåren är så olidligt platta? NEJ! I lördags fick jag äntligen i egen majestät bevittna en orm. Den låg och solade mitt i det klassiska spåret. Som tur var åkte jag skate den dagen.

En igelkott fanns där också

varmt. 12 i skuggan. Säkert 20 då solen stekte